Det finns många som är duktiga på att rita. Sjukt jävla skickliga och bättre än jag någonsin kommer att bli. Men de dras allt som oftast med att göra livlösa bilder. Ibland riktigt tråkiga. Statiska. Det är min största skräck. Alltså, att folk ska tycka att mina bilder är tråkiga. Jag har märkt att de blir förbannat trista när jag gör skisser i blyerts. Det måste gå snabbt snabbt, i tusch, bara sådär. Då blir det bättre. Jag vill ha fart i dem, eller åtminstone liv. På lågstadiet och mellanstadiet sa mina bildlärare att mina bilder var speciella av just den anledningen. Fart och liv. Min lågstadielärare gav mig ett särskilt block där jag kunde rita serier, för det tyckte hon passade mig. Men när man är så liten har man inte någon vidare konkurrens, så jag är inte säker på hur det står till med den saken idag.
Hur som helst. Det får gärna skeva en del. En bild som är perfekt saknar oftast liv, vilket gör den till allt annat än perfekt. Mitt mål är att kunna göra ett litet tuschdjur utan bakgrund tillräckligt levande och intressant för att åskådaren ska bli nyfiken. Och helst kär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Påminner om textilkonstnären Karin Larssons devis: Handen ska synas.
SvaraRaderaJag försöker också ha det som mål. Hellre intressant än perfekt.