Meta-GAD

Nagase Tomoya

När det i somras kom fram att jag och Johan skulle bo i Ikebukuro under vår Tokyovistelse visade min gode vän Leo mig serien Ikebukuro West Gate Park. Efter en kort invänjningsperiod av förvirring (japansk drama skiljer sig från den jag var van vid) blev det min favoritserie. Nu när jag fyllde år fick jag en ny serie, Unubore Deka, av Leo. Den är om möjligt ännu bättre! Gemensamt för serierna är manusförfattaren Kudo Kankuro och huvudrollsinnehavaren Nagase Tomoya (Mako-chan i IWGP och Unubore i Unubore Deka). Nagase är helt fantastisk, vilket innebär ett trängande behov av att porträttera honom.



Utan skiss och första försöket, så jag är nöjd.

Nästa gång tänkte jag försöka rita en av hans berömda miner. Det kan bli en utmaning.

Handledning

Det här är en mer eller mindre autentisk mailkonversation, hur osannolikt det än må verka.

Livet i luckan

Igår jobbade jag vid Hornstull i rusningstid. Det är faktiskt helt fantastiskt hur otrevliga människor är mot en helt främmande person som bara gör sitt jobb. Sen tänker jag på vilket skitjobb poliser och ordningsvakter måste ha. Om jag tappar tron på mänskligheten, vad gör de då? De träffar ju nästan enbart människor som beter sig jävligt och är respektlösa.


(Jag tror den här bilden är jinxad. Jag har scannat och sammanfogat och fixat med den fyra gånger nu, och något blir fel varje gång. Jag ger upp - och laddar serien med ytterligare frustration!)

Livet på universitetet fortsätter:



Här har vi Gaddolinas pojkvän Ostmackan.

Grattis Johan

Idag fyller alltså min Johan år. Jag ritade en bild av oss från när vi var i Roppongi Hills i Tokyo i somras. Just nu är den ett gigantiskt grattiskort, men jag tror vi ska rama in den i en stor stor ram och montera den på snyggt svart papper i bakgrunden. Eller en sjukt stor svart passepartout. Vi får se. Grattis Johan i alla fall ^^



Skrynkelduken och tårtan fick vi i födelsedagspresent av snälla Emma. Emma har under åren inrett nästan hela vårt kök med födelsedagspresenter. Tur att Emma har så himla bra smak!

katt och råtta

Jag är hemma och är sjuk idag. Och ritar, ritar, ritar.



Edgar hjälper till och ligger i mitt knä och kurrar som en hel traktor medan jag ritar. Han är en lustig katt. Det bästa han vet är ögonkontakt.

Svansfest

I onsdags fyllde jag 26 (och exakt en vecka efter mig fyller Johan 26) vilket firades med svansfest. Jag hade en yvig My Little Pony-svans som jag gjort av löshår, hårsnoddar och en stor säkerhetsnål från en gammal kilt. Malin hade som synes en kaninsvans, mamma en björnsvans, Susanna en hästsvans och Nicke en djävulssvans. Det var överhuvudtaget väldigt mycket stiliga svansar närvarande.



I och med detta inlägg kan man säga att jag outar min kärlek till My Little Pony, men det är inte riktigt sant, för jag har faktiskt gjort ett inlägg om dem förr.

Oh my G.A.D.!!

Det är ungefär 15 år sedan jag ritade serier sist. Men när karaktärerna Gaddis och Gaddolina kom till mig och Niko (de var ständigt närvarande, kan man säga) kunde jag inte låta bli. Jag hoppas att Niko ritar några sen också, för hon är grym på att teckna.

Vi har inte gjort någon direkt presentation av karaktärerna än, men man kan väl säga att de är två mindre resilienta biologistudenter.


Jag började utan manus. Det har sina nackdelar (t.ex. att strippen saknar poäng, hrrm...). De neurotiskt skeva och trassliga rutorna är åtminstone avsiktliga.




Även denna utan manus:




Det finns en risk att det blir lite väl internt...




En close-up på Gaddolina.

Älska slumpen, älska skavankerna

Det finns många som är duktiga på att rita. Sjukt jävla skickliga och bättre än jag någonsin kommer att bli. Men de dras allt som oftast med att göra livlösa bilder. Ibland riktigt tråkiga. Statiska. Det är min största skräck. Alltså, att folk ska tycka att mina bilder är tråkiga. Jag har märkt att de blir förbannat trista när jag gör skisser i blyerts. Det måste gå snabbt snabbt, i tusch, bara sådär. Då blir det bättre. Jag vill ha fart i dem, eller åtminstone liv. På lågstadiet och mellanstadiet sa mina bildlärare att mina bilder var speciella av just den anledningen. Fart och liv. Min lågstadielärare gav mig ett särskilt block där jag kunde rita serier, för det tyckte hon passade mig. Men när man är så liten har man inte någon vidare konkurrens, så jag är inte säker på hur det står till med den saken idag.

Hur som helst. Det får gärna skeva en del. En bild som är perfekt saknar oftast liv, vilket gör den till allt annat än perfekt. Mitt mål är att kunna göra ett litet tuschdjur utan bakgrund tillräckligt levande och intressant för att åskådaren ska bli nyfiken. Och helst kär.

burlesque

inspirerad av en bild på dita von teese och nån mer som jag inte vet namnet på. och nu kan jag inte hitta sidan jag hittade bilderna på. blir alltmer insnöad på burleskgrejen alltså. men den här bruden blev lite spinkig. jag ska försöka göra lite fylligare burleskbrudar framöver.

(återigen pruttade pruttscannern på färgerna och linjerna - detta börjar bli ohållbart!)

drakosaurius

en drake som enbart kom till för att få en anledning att rita fjäll. det tog några timmar. så spana in fjällen och ignorera anatomin!

jag måste också understryka att jag älskar mina tuschpennor!

fiskar

först fick jag ett infall att rita en vacker abborre.




sen pratade jag med oskar, och han sa att ingen ritar en mört, men att om jag skulle rita en mört så var de silvriga, hade små röda fenor och korkad blick.



det visade sig att mina potentiella mörtar inte var alltför långt ifrån den äkta varan.




sen blev jag besatt av att rita fjäll, vilket resulterade i fler fiskar. dessa utan förlaga.





jag måste verkligen verkligen bli bättre på att få fram färgen i bilderna. den här sista scannen gör inte alls originalet rättvisa.

Hermelin

Lila

Hästar

Och så en något mänskligare häst: